Tankeställare

Jag gick hem från en kompis tidigare ikväll, det hade precis mörknat men det kändes som en alldeles för kort sträcka att lägga 15 kronor på bara för att åka buss.

Jag hade kommit ungefär halvvägs när en vit Volvo stannade och släppte fram mig på ett övergångsställe. Jag nickade artigt som tack och gick vidare, konstaterade i ögonvrån att bilen svängde åt samma håll som jag i korsningen och förväntade mig att bli omkörd. Istället stannade den bredvid mig. Det satt en ung, mörk kille i förarsätet. Han nickade mot baksätet åt mig. Jag log artigt och skakade på huvudet, och han körde iväg igen.

Jag promenerade vidare, korsade nästa övergångsstället och svängde höger. Jag såg en vit bil parkera framför mig. En vit Volvo. Jag försökte titta åt andra hållet när jag gick förbi men killen vevade ner rutan och ropade på mig. Han frågade om han skulle köra mig hem, kvinnor ska ju inte vara utan ensamma på kvällarna. Jag kände för att blänga och påpeka att han är en av anledningarna till att vi inte ska vara ute ensamma. Men jag log artigt och sa att jag bodde i närheten, så det var ingen fara. Jag viftade lite obestämt med handen bort i mörkret och hoppades att han inte skulle erbjuda sig att följa mig till dörren. Det gjorde han inte, som tur var. Men jag såg Volvon ytterligare en gång innan jag valde den tvivelaktiga säkerheten på gångvägen framför att följa bilvägen där han kunde följa efter.

Jag brukar inte vara rädd, och jag blev egentligen inte rädd nu heller. Inte tillräckligt rädd för att döma killen iallafall, jag fortsatte behandla honom som om han faktiskt ville mig väl. Det kan faktiskt ha varit så. Men när jag kom hem plockade jag fram överfallssprayen och larmet som pappa har givit mig. De har legat i en byrålåda tills nu, eftersom jag inte trodde att jag skulle få användning för dem. Och jag tror fortfarande inte att jag kommer att stoppa en hand i fickan om jag skulle råka ut för något, jag skulle snarare skydda ansiktet. Men ändå. Varför inte...