Det nyttiga sättet att vara onyttig

Jag har klarat av att jobba två dagar som hustomte, och det går rätt bra. Det är i och för sig ganska ensamt, gubbarna spelar kort med sina vanliga kompisar på frukost- och lunchrasten, och de två andra sommarjobbarna jag har pratat med äter inte frukost om inte mamma fixar, och de tycker att allt är förfärligt jobbigt.

Förövrigt är allt bra, förutom att jag har väldigt ont i fötterna av att gå hela dagarna i väl intrampade skor i storlek För stor. De gav mig ändå de minsta de hade.

Jag kom nyss hem, och gjorde mellanmål. En macka med mjukost och tomater, fil med kanel och ingefära, och en kopp te. Vid närmare eftertanke hällde jag lite basilika över mackan också. Och sedan fick jag idén att hälla lite solrosolja på. Solrosolja ska ju vara nyttigt. Och gott var det också. Det var inte förrän efteråt det slog mig att visst, solrosolja är nyttigt. Men det är relativt. Att vräka i sig olja är lika illa som att vräka i sig smör. Tur att jag försöker gå upp i vikt, och inte ner.

Än finns det hopp

De ringde från Vikarieförmedlingen och ville ha en vikarie till skolan i Ö. Jag visste knappt var Ö låg, men slog upp det på google. Två mil ut i skogen fanns ett träsk, utan vägar. Och mitt i träsket låg Ö skola. Så jag antog att jag skulle undervisa Shreks ungar eller så.

Tack och lov hade jag bilen idag. Jag satte mig bakom ratten klockan sju i morse, med sätesvärme och Aurora i P2. Men klassisk musik strömmande ur högtalarna körde jag rakt in i skogen. Det var riktigt mysigt. Vägen var bra, men kurvig och smal, och naturen var vacker. Dessutom förekommer det ingen rusningstrafik ut i skogen. Jag var helt ensam.

Det var helt vanliga ungar jag skulle ha, och inte så många heller. Skolan var pytteliten och det var knappt att stället den låg i kunde kallas by. Men mysigt var det. Städerskan visade in mig, vaktmästaren gav mig ett brev från ordinarie lärare och en bunt stenciler.

Skolan hade sammanlagt 3 lärare, två fritidspedagoger och en förskolelärare. Idag visade det sig att två av lärarna och båda fritidspedagogerna var sjuka. Jag kunde givetvis inte täcka upp för fyra personer. Men en elevassistent, en mycket trevlig kille med långt hår, skägg och keps, som inte verkade vakna till helt för mindre än ett meteornedslag, erbjöd sig att ta en av klasserna. Vaktmästaren tog en annan, och fixade dessutom lunch till skolans barn. Städerskan tog sig an diverse arbetsuppgifter och jag körde på så som det från början var planerat. Så det löste sig.

Jag redde dessutom ut hemkunskapen! Jag kan knappt baka. Men jag fick 6 femmor att baka grahamsbullar, trots att det fattades en plåt och vi bara hade en spis. Inga missöden, inte ens en brand. Och bullarna gick att äta. Jag är stolt över barnen. Och över mig själv.

Men det jag vill ha sagt är att jag har fått lite nytt hopp om mänskligheten. Med sådan personal, som är så villig att samarbeta och hjälpa till, så kan man få en skola, eller hela världen, att fungera.

Oriflame

Alla har vi minnen från barndomen, förknippade med dofter och småsaker. Jag har massor av sådant. Jag minns tex en rosa burk med hudcreme som farmor hade. Den var väldigt liten men innehållet luktade fantastiskt gott. Ibland fick jag ta en liten liten klick till händerna. Och när burken var tom fick jag den.

Jag hittade den för några dagar sedan, märket var Oriflame. Jag googlade såklart. Oriflame finns kvar, liksom hudcremen i den rosa burken. Den heter "Natural Skin Care Tender Care". Problemet är att Oriflame inte säljs i butiker utan via ombud. Och något sådant känner jag ju så klart inte. Och jag är en smula tveksam till att handla på nätet. Någon här som säljer Oriflame-produkter?

Ett nytt försök!

Min syster Z har gjort en egen design till bloggen, så jag kan ju inte annat än försöka fortsätta skriva nu. Men livet rullar på som vanligt och jag har lite svårt för det där med "Idag har jag jobbat, jag åt köttbullar till lunch, och så har jag tränat." Inte ens jag skulle bry mig en vecka senare.

Så kom med förslag. Vad ska jag skriva om? Vilka är ni som läser? Om jag nu ens har några läsare så vore det kul att veta vilka ni är!

Och ja, kommentera. För ni vet ju själva hur trist en fika blir om en håller låda och resten är tysta, eller hur?

Men jag får börja med mig. Jag jobbar som timvikarie just nu. Det innebär att de ringer någon gång mellan 7 och 11 på morgonen och mycket artigt frågar om jag kan vikariera på den och den skolan, för i så fall skulle jag ha varit där för en halvtimme sedan. Jag har inte riktigt vant mig vid ovissheten än, men det landar nog så småningom. På helgerna försöker jag träffa min pojkvän N så mycket som möjligt. Han pluggar så det finns inte så mycket tid till att ses.

Förutom det, så fikar jag en hel del. Jag har ungefär 20 teburkar och för några dagar sedan upplevde jag för första gången känslan av att de var tomma samtidigt. I mitt liv är det en katastrof när teet tar slut!

Lite nytt

Har ändrat om lite i bloggen, men jag vet inte om det blir något av det ändå. Jag är nog världens sämsta bloggare...

Underskrift!

Zara hjälpte mig att fixa en underskrift!

Tankeställare

Jag gick hem från en kompis tidigare ikväll, det hade precis mörknat men det kändes som en alldeles för kort sträcka att lägga 15 kronor på bara för att åka buss.

Jag hade kommit ungefär halvvägs när en vit Volvo stannade och släppte fram mig på ett övergångsställe. Jag nickade artigt som tack och gick vidare, konstaterade i ögonvrån att bilen svängde åt samma håll som jag i korsningen och förväntade mig att bli omkörd. Istället stannade den bredvid mig. Det satt en ung, mörk kille i förarsätet. Han nickade mot baksätet åt mig. Jag log artigt och skakade på huvudet, och han körde iväg igen.

Jag promenerade vidare, korsade nästa övergångsstället och svängde höger. Jag såg en vit bil parkera framför mig. En vit Volvo. Jag försökte titta åt andra hållet när jag gick förbi men killen vevade ner rutan och ropade på mig. Han frågade om han skulle köra mig hem, kvinnor ska ju inte vara utan ensamma på kvällarna. Jag kände för att blänga och påpeka att han är en av anledningarna till att vi inte ska vara ute ensamma. Men jag log artigt och sa att jag bodde i närheten, så det var ingen fara. Jag viftade lite obestämt med handen bort i mörkret och hoppades att han inte skulle erbjuda sig att följa mig till dörren. Det gjorde han inte, som tur var. Men jag såg Volvon ytterligare en gång innan jag valde den tvivelaktiga säkerheten på gångvägen framför att följa bilvägen där han kunde följa efter.

Jag brukar inte vara rädd, och jag blev egentligen inte rädd nu heller. Inte tillräckligt rädd för att döma killen iallafall, jag fortsatte behandla honom som om han faktiskt ville mig väl. Det kan faktiskt ha varit så. Men när jag kom hem plockade jag fram överfallssprayen och larmet som pappa har givit mig. De har legat i en byrålåda tills nu, eftersom jag inte trodde att jag skulle få användning för dem. Och jag tror fortfarande inte att jag kommer att stoppa en hand i fickan om jag skulle råka ut för något, jag skulle snarare skydda ansiktet. Men ändå. Varför inte...