Än finns det hopp

De ringde från Vikarieförmedlingen och ville ha en vikarie till skolan i Ö. Jag visste knappt var Ö låg, men slog upp det på google. Två mil ut i skogen fanns ett träsk, utan vägar. Och mitt i träsket låg Ö skola. Så jag antog att jag skulle undervisa Shreks ungar eller så.

Tack och lov hade jag bilen idag. Jag satte mig bakom ratten klockan sju i morse, med sätesvärme och Aurora i P2. Men klassisk musik strömmande ur högtalarna körde jag rakt in i skogen. Det var riktigt mysigt. Vägen var bra, men kurvig och smal, och naturen var vacker. Dessutom förekommer det ingen rusningstrafik ut i skogen. Jag var helt ensam.

Det var helt vanliga ungar jag skulle ha, och inte så många heller. Skolan var pytteliten och det var knappt att stället den låg i kunde kallas by. Men mysigt var det. Städerskan visade in mig, vaktmästaren gav mig ett brev från ordinarie lärare och en bunt stenciler.

Skolan hade sammanlagt 3 lärare, två fritidspedagoger och en förskolelärare. Idag visade det sig att två av lärarna och båda fritidspedagogerna var sjuka. Jag kunde givetvis inte täcka upp för fyra personer. Men en elevassistent, en mycket trevlig kille med långt hår, skägg och keps, som inte verkade vakna till helt för mindre än ett meteornedslag, erbjöd sig att ta en av klasserna. Vaktmästaren tog en annan, och fixade dessutom lunch till skolans barn. Städerskan tog sig an diverse arbetsuppgifter och jag körde på så som det från början var planerat. Så det löste sig.

Jag redde dessutom ut hemkunskapen! Jag kan knappt baka. Men jag fick 6 femmor att baka grahamsbullar, trots att det fattades en plåt och vi bara hade en spis. Inga missöden, inte ens en brand. Och bullarna gick att äta. Jag är stolt över barnen. Och över mig själv.

Men det jag vill ha sagt är att jag har fått lite nytt hopp om mänskligheten. Med sådan personal, som är så villig att samarbeta och hjälpa till, så kan man få en skola, eller hela världen, att fungera.