The big T

Av all den kurslitteratur jag har tragglat mig igenom (och inte tragglat mig igenom) hittills är det en bok jag minns med särskild fasa. "Utvecklingspsykologi" av Stephen von Tetzchner. N kallar eländet för "The big T". På något sätt känns det passande, eftersom boken i sig är enorm. Den har samma storlek som ett band ur nationalencyklopedin ungefär (NE finns faktiskt i bokform, även om man nu för tiden förknippar lexikonet med internet).

Givetvis är det en väldigt bra bok, den tar upp allt, och förklarar och sammanfattar och är precis så pedagogisk som man kan vänta sig av en bok med den mängden information. Men den var det första man mötte efter gymnasiet. En av de första böcker man var tvungen att köpa själv, och givetvis var den äckligt dyr. För studenter kostade den 600 någonting. Den var en av de första böcker man på egen hand var tvungen att plugga sig igenom, och det var tungt när man saknade förkunskap.

Föreläsarna menade att just den här boken var den bästa inom området utvecklingspsykologi, och det kan nog stämma. Men jag misstänker att den också sållade agnarna från vetet. Har man tagit sig igenom den och klarat tentan, så har man på papper att man kan plugga sedan. Efter det har inget på högskolan känts tungt i jämförelse.

Men jag tog mig faktiskt aldrig igenom den. Jag köpte den, öppnade den, hade ångest över den. Men sedan läste jag sammanfattningarna och lyssnade uppmärksamt på föreläsningarna, och tentan visade sig vara sådan att man klarade sig ändå. Med andra ord, det var inte min insatts utan ren tur som tog mig igenom det hela. Det kunde lika gärna ha varit en tenta med diskussionsfrågor, den hade jag i så fall inte klarat.

Eländet var dock inte slut efter tentan. 600 kronor är mycket för en student och man vill ju gärna bli av med boken man avskyr och få tillbaka pengar. Sälja alltså.
Men se det gick inte! För efter vår kurs beslöt sig kursansvarige för att ta bort boken från litteraturlistan och ersätta den med andra, lättare böcker. Och vem köper en bok man inte behöver?

Så The big T blev stående i min bokhylla och klarade sig från ett spontant frustrerat bokbål enbart på grund av min ologiska respekt för böcker över lag. Och idag tog jag ner den igen.
Anledningen är att min kurslitteratur inte har kommit än, och en del av det jag måste kunna till tentan går att läsa sig till även i gammal kurslitteratur från tidigare år. Så med en ödesdiger duns (den där typen av duns som det ligger tyngd och värdighet i) landade den återigen på mitt skrivbord. Och där ligger den nu.

Födelsedag

Jag fyllde 21 för ett par dagar sedan, jag börjar känna mig gammal! Det var en sak att fylla 20, men 21 känns urgammalt.

Men jag hade en bra födelsedag iallafall, min älskade elefant N hade med sig jättefina blommor när han kom efter skolan. Dessutom fick jag en ask choklad av honom från La Gott. Det är ett säkert kort, choklad gör mig urglad! Och så gav han mig en supertesil deluxe, eller vad man ska kalla det. En sådan där tesil som fungerar både till kanna och kopp, tål diskmaskin och inte släpper igenom en endaste plupp, inte ens om man har rött te! Vi invigde tesilen genom att koka en hel kanna rött te och avnjuta det på "min" balkong, med filtar på stolarna eftersom jag inte har några dynor, och med badrumspallen som improviserat bord.

På det hela taget var det en fantastisk födelsedag, mycket tack vare N och det fina vädret. Vi avslutade dagen med att kolla på film i min säng.

Fallens dag

Det är sällan naturen här i Sverige visar hur mäktig den faktiskt är, och hur små vi människor är i jämförelse. Vi har lärt oss att fånga vinden, tygla vattnet och vrida det mesta till vår fördel. Dammluckor är ett sådant exempel.

Men idag öppnades dammluckorna på vid gavel och den ynkliga lilla rännil som blir över när vi leder om vattnet till turbiner förvandlades för en stund till det mäktiga vattenfall den en gång var.

Det tar ungefär 12 minuter för vattenmassorna att ta sig från dammen och hela vägen ner. Så man står en lång stund och tittar på stenarna och den ynkliga strömmen och undrar varför det inte händer något. Sedan hör man dånet. Och plötsligt har den lilla rännilen växt till en virvlande massa, med ton efter ton av skummande vatten som störtar förbi.

Det är inte bara dånet man märker. Trots att jag stod så långt upp att vattnet inte kunde stänka upp på mig så blev luften plötsligt kylig och rå och luktade fukt och sjö, ungefär som om man stod på en havsstrand morgonen efter ett kraftigt regnväder. Och när man vänder sig för att gå hem, så hör man dånet bakom sig en lång stund.

En bra dag

Jag cyklade in till skolan idag, och eftersom det var så fint väder så var det riktigt behagligt, förutom att jag fastnade med skosnöret i kedjan och blev stående fastlåst med cykeln tills en förbipasserande powerwalk-dam hjälpte mig att kapa snöret med sin nyckel. Det tar 45 minuter in till stan och 45 minuter hem, precis lika lång tid som med buss. Så man kan lika gärna motionera.

Egentligen hade jag inga föreläsningar idag, så jag har suttit hela eftermiddagen och kvällen på högskolebiblioteket och läst "Psykologiska perspektiv", som jag lånade över dagen. Eftersom jag har läst psykologi tidigare både på gymnasiet och på högskolan så var det inte jättetungt, och jag satt en bra stund ute i det fina vädret och läste, och tittade på studenter i färggranna overaller som hade allehanda bus för sig. Jag var för blyg för att fullt uppskatta min egen inspark när det begav sig, men jag minns det ändå som ett fint minne när jag ser dem.

Klockan åtta stängde biblioteket och jag lämnade in min bok och cyklade hem. Det sköna med att ha fått något vettigt gjort under dagen är att man kan sitta med sitt te på kvällen och bara vara nöjd. Det är en gammal vän bland känslorna som man möter igen efter ett slappt sommarlov.

Här händer det saker!

Sedan sist har jag hunnit med en väldig massa! Jag har:

• Köpt ny dator!
  Eller rättare sagt, det är min första egna dator, jag lånade pappas innan. Men nu så gör jag vad jag vill med den här.
• Varit på arbetsintervju.
  Och den gick helt okey faktiskt.
• Börjat plugga. Igen!
  
• Jag stod ju som reserv nr 5 på Psykologi A, och jag gick dit för reservupprop. Det var jag minsann inte ensam om, men tro det eller ej, alla reserver kom in! Men jag kommer aldrig att ta plugget för givet igen, det var en helt ny erfarenhet att stå utanför ett klassrum och titta in och veta att man kanske inte var välkommen in.
  

Förövrigt så läste jag ett bra ordspråk innan, som kan vara tänkvärt om man är lite rörig av sig:

Planer är ingenting,
planering är allting!

Tips: Personlig almanacka!

Jag har tyvärr redan köpt en almanacka i år, och har ändå inte råd med mer än det allra billigaste just nu...

Men jag hittade nyss den här sidan, där man kan designa sin egen almanacka, i färg och med egen text på utsidan, egna tillägg (tex. listor, träningsrutor, tentaresultat m.m) och dessutom ingår en linjal som fungerar som bokmärke, ett gummiband av valfri färg som håller ihop almanackan och en plastficka att spara saker i. Man kan också köpa till extra gummiband, linjal och plastfickor.

Jag ska nog ha en sådan nästa år, och det är dessutom en fantastisk julklapp till någon! Och det bästa av allt, det är egentligen inte så fasligt dyrt som jag trodde!

Personligalmanacka.se

Arbetsförmedlingen i ett nötskal

Eftersom jag har tagit ett studieuppehåll och söker arbete, så hamnar jag som alla andra på arbetsförmedlingen förr eller senare. Jag befann mig i precis samma situation förra året, så jag visste vad jag kunde vänta mig, och inte kunde vänta mig, den här gången.

Jag vet inte hur det fungerar på arbetsförmedlingar över lag, men här i stan måste man ta sig igenom tre dörrar, alla tre med öppettider på, för att komma in. Man måste ta en nummerlapp (datorn kan inte stava till "nummerlapp" men föreslår vänligt hummerlapp. Vad är det?), vänta, träffa någon som fyller i uppgifter åt en på datorn, trots att man redan har gjort det hemma. Man visar upp sina betyg, diplom och intyg (låter som om jag har massor, eller hur?), tillochmed betyg från grundskolan, trots att alla vet att man inte kan läsa ett gymnasieprogram utan grundskolebetyg så gymnasiebetyget borde räcka, och innan man går hem får man en knallrosa mapp och en bunt datum då man ska återkomma.

Allt det där hade jag redan tagit mig igenom. Idag var det dags för "informationsmöte". Jag var på samma möte förra året, men det hjälpte inte, jag var tvungen att gå igen. De flesta kom direkt från gymnasiet och såg ut att vara påväg till stranden efteråt. Själv har jag någonstans fått lära mig att klä på mig ordentligt när jag ska till sådana ställen. Jag kände mig som en trist kontorsarbetare på en badstrand med andra ord. Dock hade jag hemska, knallrosa naglar som matchade den rosa mappen. Men eftersom arbetsförmedlingen och jag numer är gamla vänner så bjuder jag på den.

Mötet slutade, efter en klämmig film och ett fruktansvärt rörigt bildspel, med att vi uppmandes gå hem och söka jobb, och att återkomma om vi undrade något ytterligare.

Jag är ingen talare men...

Hur startar man en blogg på bästa sätt? Jag har läst ganska många första inlägg och än så länge inte hittat något fantastiskt sätt. Det är svårt helt enkelt.

Men, för att komma till saken och presentera idén: Jag tycker om att fika, särskilt på det där mysiga sättet som man gjorde förr i tiden, då man träffades över en kopp kaffe och ett par (eller 7) kakor och berättade för varandra vad som hade hänt sedan sist, delade med sig av tips och idéer, bytte recept och hade trevligt.

Sådant sker inte så ofta längre, man träffar ett par vänner på café då och då, men sällan i samma lugna ro som förr. Tanken med den är bloggen är en motsvarighet till de gamla fikasammankomsterna, men en digital sådan. Jag kommer sannolikt att sitta med en kopp te varenda gång jag uppdaterar, och precis som alltid när det gäller fikatjatter, så får vi se vad det blir av det.