Fallens dag

Det är sällan naturen här i Sverige visar hur mäktig den faktiskt är, och hur små vi människor är i jämförelse. Vi har lärt oss att fånga vinden, tygla vattnet och vrida det mesta till vår fördel. Dammluckor är ett sådant exempel.

Men idag öppnades dammluckorna på vid gavel och den ynkliga lilla rännil som blir över när vi leder om vattnet till turbiner förvandlades för en stund till det mäktiga vattenfall den en gång var.

Det tar ungefär 12 minuter för vattenmassorna att ta sig från dammen och hela vägen ner. Så man står en lång stund och tittar på stenarna och den ynkliga strömmen och undrar varför det inte händer något. Sedan hör man dånet. Och plötsligt har den lilla rännilen växt till en virvlande massa, med ton efter ton av skummande vatten som störtar förbi.

Det är inte bara dånet man märker. Trots att jag stod så långt upp att vattnet inte kunde stänka upp på mig så blev luften plötsligt kylig och rå och luktade fukt och sjö, ungefär som om man stod på en havsstrand morgonen efter ett kraftigt regnväder. Och när man vänder sig för att gå hem, så hör man dånet bakom sig en lång stund.