Arbetsförmedlingen i ett nötskal

Eftersom jag har tagit ett studieuppehåll och söker arbete, så hamnar jag som alla andra på arbetsförmedlingen förr eller senare. Jag befann mig i precis samma situation förra året, så jag visste vad jag kunde vänta mig, och inte kunde vänta mig, den här gången.

Jag vet inte hur det fungerar på arbetsförmedlingar över lag, men här i stan måste man ta sig igenom tre dörrar, alla tre med öppettider på, för att komma in. Man måste ta en nummerlapp (datorn kan inte stava till "nummerlapp" men föreslår vänligt hummerlapp. Vad är det?), vänta, träffa någon som fyller i uppgifter åt en på datorn, trots att man redan har gjort det hemma. Man visar upp sina betyg, diplom och intyg (låter som om jag har massor, eller hur?), tillochmed betyg från grundskolan, trots att alla vet att man inte kan läsa ett gymnasieprogram utan grundskolebetyg så gymnasiebetyget borde räcka, och innan man går hem får man en knallrosa mapp och en bunt datum då man ska återkomma.

Allt det där hade jag redan tagit mig igenom. Idag var det dags för "informationsmöte". Jag var på samma möte förra året, men det hjälpte inte, jag var tvungen att gå igen. De flesta kom direkt från gymnasiet och såg ut att vara påväg till stranden efteråt. Själv har jag någonstans fått lära mig att klä på mig ordentligt när jag ska till sådana ställen. Jag kände mig som en trist kontorsarbetare på en badstrand med andra ord. Dock hade jag hemska, knallrosa naglar som matchade den rosa mappen. Men eftersom arbetsförmedlingen och jag numer är gamla vänner så bjuder jag på den.

Mötet slutade, efter en klämmig film och ett fruktansvärt rörigt bildspel, med att vi uppmandes gå hem och söka jobb, och att återkomma om vi undrade något ytterligare.